SelfDisposed

Jag kan inte hjälpa det, jag är fast på väg neråt.
Hur kan man vara fullt meveten om det utan att göra någonting?
Jag är långt ifrån trettio år men är redan fast i en storm av droger, alkohol och självhat.
Det kom en polare idag och tände på två spliffs innan han skulle sova, själv har jag inte sovit på tre dar, inte på droger utan enbart på ren ångest.
Hur kan man känna ångest utan att förstå varför?
Hur kan ens själ skrika efter kärlek medans ens handlingar gör allt för att dra till sig och sprida ångest och hat? Frågor som livet ska ha svar på tycker man men frågan är om inte döden är svaret på frågan om livets mening.
Jag tänker på självmord dagligen men jag har inte direkt nån lust att ta mitt liv, jag bara undrar om inte det är svaret jag väntar på och isåfall, varför väntar jag? Väntar jag på något? Någon?
Jag fyller år imorgon.
Det kommer säker en massa kompisar jag fått tack vare min mask.
Min mask av leenden och skämt.
Min mask av hopp.
Min mask som visar för folk att dom inte behöver bry sig om mig eller fråga hur jag mår.
Masken som får dom att lämna mitt inre väsen ifred och låta mig ruttna innifrån utan inblandning.

This is real depression people, not that emo-bullshit.